I Ångermanland, där jag bor och verkar, har linodling en mycket lång historia. Redan från 1500-talet finns det källor som berättar om linodlingen och om linväverskor och spinnerskor som håller hög klass. 

Här, som på de flesta andra platser, var det oftast kvinnorna som stod för arbetet med att bearbeta linet från planta till garn. Att kunna spinna jämnt och tunt lingarn var högt värderat och Ångermanland, tillsammans med Hälsingland och Dalarna, ansågs ha många mycket skickliga spinnerskor.

Traditionellt redskap för att bråka (bryta/krossa) lin under beredningsprocessen.

Ur Uppfinningarnas bok 1873-1875

”Trådämnenas förarbetning

Af spinningen som husslöjd är det egentligen linspinningen, som bibehållit sig, i synnerhet i Ångermanland, Helsingland och en del af Dalarna, der hon drifvits till en hög grad af fulländning. Som bevis derpå må anföras, att redan 1758 i Nätra socken af Ångermanland spans lingarn, som vägde ett lod, men mätte 8 000 fot i längd. 

I mediet af 1830-talet spans af en prestdotter i Nordingrå församling, äfven i Ångermanland, lingarn af sådan finhet, att hela varpen till en 3 fots bred lärftsväf kunde dragas igenom den konsterfarna ungmöns förlofningsring.

Fotnot 😉

En svensk fot = 0,297 m

Ett svenskt lod = 13,3 g

Källa: https://www.nordingra.nu/linet/

Här nedan kan du se en film om hur linet skördades och togs omhand förr.

Linberedning